Recensioner

Seklernas sång uttrycksfullt tolkat av Sångargillet

Det var vidd i Wasa Sångargilles hyllning ”Seklernas sång” till vårt 100-åriga Finland.
Sångargillets konsert var ett uttryck för hur manskören väl förvaltar devisen ”nytänkande på traditionens grund”. Denna gång var det inte enbart kören som stod i ­fokus utan även den österbottniska nutidspoesin och musiken som gjordes övertygande – tillsammans.
I en körsång vävs ord och musik samman. En klassiker kan födas, helheten borrar sig in i mänskosjälen, ibland är det svårt att förklara varför så sker. Men vi behöver dylika ­alster, kanske mer än vi tror.
Se hela recensionen
Ett par exempel är ”Aftonens sång” där Roger Wingrens musik harmonierar med Ole Jakobsons poesi. Samma kan sägas om Lasse Mårtenssons och Lars Huldéns klassiska­ ”Morgondimma”.

Pianisterna Dani Strömbäck och Anton Ylikallio bjöd på härlig pianism i klassiker av Palmgren och ­Sibelius, och inte minst i Dani Strömbäcks eget stycke, det personliga ”Might as well dance”.

Dessutom bidrog pianisterna till fin helhetsharmoni med kören i de specialgjorda arrangemangen för två flyglar och manskör. Jan Hellbergs arrangemang bildade snygga musikaliska helheter. I Gustafssons och Huldéns ”Emigranten” ur ”Is­palatset”, ett beställningsverk av Sångargillet 2005, gjorde sig arrange­manget med dubbla flyglar stabilt och väl.

Däremot hade jag önskat ge den dubbla solistkvartetten ur kören större solistprägel.

Konserthelheten bjöd på en uttrycksfull manskörssång med olika­ tidsperspektiv. Inledningen med den åldriga ”Fä dör” var charmigt ­pikant, och Tjajkovskijs mustiga typiska ryska­ tonspråk framfördes sannerligen burleskt.

Ur körens tidigare repertoar­ plockar jag gärna fram Selim Seger­stams ”Marssnön” med Nils-Eric Sahlström som barytonsolist, och Nils-Eric Fougstedts ”Tre sånger­ om kärleken”. Dessutom vill jag lyfta fram framsyntheten i att ta med ”Inget­ att berätta just i kväll” av Vasas­ flora­ och fauna, lågmält ­arrangerad av Jan Hellberg.

Stefan Wikmans uttrycksfulla tolkningar var vida, allt från snygga pianissimon fram till rungande forten där klangbalansen tyvärr stundom fick sig törnar.

Helhetsupplägget var ypperligt där Ralf Andtbackas, Heidi von Wrights, Eva-Stina Byggmästars, Gösta Ågrens och Catharina Östmans dikter, tolkade av Thomas Backlund, i urval av Ann-Luise Bertell, bidrog till tankar kring oss människor här och nu – tillsammans.

Tack för tänkvärda reflektioner. Jag upplevde ändå att applåderna­ bröt ned det tankemönster med korta­ substansdetaljer, den helhet som programmet ville ge.

Seklernas sång – Wasa Sångargille

Stefan Wikman, dirigent, Dani Strömbäck, piano, Anton Ylikallio, piano, Thomas Backlund, diktläsning, Ann-Luise Bertell, dikturval, Nils-Eric Sahlström, barytonsolo, Dubbelkvartett ur kören

Vasa stadshus 13 maj 2017.

Vasabladet, Rainer Holmgård

Seklernas sång uttrycksfullt tolkat av Sångargillet

Vasabladet 16.5.2017

Harmoni med Camilla Nylund och Sångargillet

Sångargillet är en stark traditions bärare på många plan. Efter år av olika julkonsertupplägg var lördagens upplaga en av gillets allra bästa. Stilistisk bredd med välvald musik väl lämpad för den sakrala miljön där Trefaldighetskyrkans altartavla och ljussättning gav harmoni med fördjupade reflektioner till det musikaliska budskapet, grunden till varför vi sjunger julsånger.

Se hela recensionen

Vår starka julsångstradition går långt tillbaka i tiden och har kryddats med influenser från vitt skilda

kulturer och traditioner. Camilla Nylund är i dag ett etablerat namn i den internationella musikvärlden. Det är inte alla operasångare som förmår ta sig an små julsånger med sådan ödmjukhet och teknisk balans som Nylund presterade, utan att övertolka och våldföra sig på den musikaliska kärnan. I de gemensamma sångerna med gillet var klangbalansen väl avvägd, och Stefan Wikman alert följsam i det musikaliska flödet.

Det är inte meningsfullt att lyfta fram enskilda sånger i detta sammanhang där allt satt så väl i helheten,  men  nog  var  ”Betlehems stjärna” av Alice Tegnér strålande liksom Nylunds innerliga tolkning av ”Marias vaggsång”, av Max Reger, ett par som satt ytterst väl. Ett intressant inslag, men ännu inte helt klangligt homogena, var de två latinska bönerna ”Ave Maria” och ”Angelus Domine” för dubbelkör av den tyska nyklassikern Franz Biebl. Annikka Konttori-Gustafsson och Kaj­Erik Gustafsson svarade lyhört och balanserat för piano­ respektive orgelbeledsagningen. Kaj­ Erik  Gustafsson  framförde även  Bachs  Preludium  och  Fuga  e­moll. Sällan hör man ett så väl inlemmat  pianoackompanjemang,  signerat Jan Hellberg, som Konttori­Gustafsson uppvisade tillsammans med  solisten  Karl­-Magnus  Stenström i den populära ”Joulurauha” av Timo Koivusalo, representerande nyare finska julsånger. Flärdfull och snygg helhet.

Bredden på konsertupplägget visade även ensemblen Rackler Z, medlemmar ur kören, som harmoniskt snyggt sjöng den afroamerikanska spiritualen ”When the Stars Begin to Fall”. Det väl genomarbetade programupplägget tilltalade. I dagsläget har Sångargillet  vokala  resurser  med  god stämbalans som Stefan Wikman dirigerar fast och lyhört. Den stämningsladdade julmusiken avslutades tillsammans med publiken i ”Härlig är jorden” och ”Stilla natt” berörande tolkat av Camilla Nylund och kören.

Rainer Holmgård

Konsertrecension
Julkonsert
Trefaldighetskyrkan i Vasa 17.12.2016

Harmoni med Camilla Nylund och Sångargillet

Vasabladet 20.12.2016

Uppsluppet med gillet

Den välsjungande manskören Wasa sångargille har många strängar på sin lyra. Man prövar på nya saker, ibland missar man men för det mesta blir satsningarna njutbara för den trogna publiken. Årets ”våryra” hör tvivelsutan till framgångarna och en, som jag tror, nöjd publik kunde lämna Stadshusets festsal efter konserten på lördagskvällen.

Se hela recensionen

Konserten hade två separata avdelningar; den förra med betoning på traditionell a cappellasång, den senare ackompanjerade sånger i olika stilar i populärversion. Övningarna inför konserten har tydligen varit krävande, för åtminstone i den första avdelningen upplevde jag en viss trötthet i rösterna. Dessutom tycks det vara svårt att få en söndersjungen sång, ”Till havs”, fri från slentrian. Balansen var inte helt klanderfri i Peterson-Bergers fantastiska ”På fjället i sol” och ”Blommande sköna…” kunde i mitt tycke gärna utföras mera tillbakahållet i enlighet med texten av Topelius. Tyvärr har denna pärla blivit en vårsång och således utförs i ”regn och kyla” som närmast en kontrafakt.

Att Toivo Kuula var båtintresserad var för mig en nyhet. Den krävande ”Virta venhettä vie” tolkades mästerligt av Stefan Wikman. Även ”Iltapilviä” tilltalade. Synd bara att slutackorden i den förstnämnda blev klanglösa. En av kvällens behållningar blev gruppen RacklerZ framförande av musicalmelodin ”Bring him home”. De fem tenorerna klingade utsökt som grupp, närmare analys av prestationen gör jag av förståeliga skäl inte. Men jag hiffar namnvalet. För mig blev Camille Saint-Saens’ komposition ”Saltarelle” avdelningens höjdpunkt. Visst kommer den med tiden att utföras bättre, men detta var en ypperlig början. Det franska språket kan vi ju inte, men gillet öppnade härmed porten till en ny musikkultur, som är konstnärligt högtstående men tyvärr okänd för många av oss finländare.

Konsertens senare del symboliserades av ett frågetecken i programbladet. Inget om innehållet hade läckt ut på förhand, och inte kunde man ana att exempelvis militärens musikkår skulle vara en av gästerna. Den förträfflige arrangören Ralf Nyqvist stod för några körarr och de transkriberade orkestersatserna. Självfallet kom de fyra sångerna från operans värld, till stor del kraftig unison sång, bäst till sin rätt i den nyckfulla akustiken. Däremot var balansen och exaktheten haltande i Beatlespotpurriet. Solisterna plockades ur egna led. Den nyskrivna texten till discolåten ”YMCA” var svår att uppfatta men visst var det humor att välja just den låten för att locka nya sångare ”att komma och ha kul med oss andra pojkar” /sic!/ Det Caprice-inspirerade programupplägget lyckades, både publik och inte minst sångarna stortrivdes. Som kunniga och humoristiska anmälare fungerade Rollo och Max. Wasa Sångargille är i goda händer och klingar mera homogent än tidigare. Stämbalansen är god och denna gång visade mellanstämmorna framfötterna. Den förnämsta stämman är dock första tenoren, som nu klingar väl i alla nyanser och lägen.

Som ”utomstående” solister medverkade tenoren Mikael Pennanen-Dahlbäck och den unge Erik Sjöholm, bägge i två sånger.

PER-HÅKAN JANSSON

Konsert
Wasa sångargille
Stadshusets festsal
4 maj 2013

Vasabladet 6.5.2013

Uppsluppet med gillet

Vasabladet 6.5.2013

Omväxlande julkonsert med Gillet

Årets julkonsert med Wasa Sångargille var av god klass.

Se hela recensionen

Programmet omfattade såväl traditionella julsånger som nyskriven och nyarrangerad musik, vilket är ett bevis på körens ambitioner att vara ”nyskapande på traditionens grund”. Dirigenten Stefan Wikman bemästrar sin kohort till fullo och hans tolkningar är välgenomtänkta. Resultatet vittnar om ett noggrant detaljarbete under instuderingen. Tydligen har kören satsat på tonbildningen för klangen är nu mera homogen än tidigare. Kören består av knappt sextio sångare varav glädjande många är unga. Wikmans klangideal tycks vara de svenska studentkörernas, där en egaliserad och smidig första tenorstämma prioriteras. Gillets bästa stämma i dag är just första tenoren. Ingen sticker ut, ok, någon gång hör man en av de sjutton väl starkt. Den krävande andra tenorstämman är följsam och sjunger nu ”med öronen”. Några verkligt djupa basar torde stå på Wikmans önskelista.

För mig blev Ilkka Kuusistos bearbetningar av några, Christmas Carols, engelska julsånger, kvällens musikaliska höjdpunkt. Arrangemangen (gjorda för Gillet?) är stilrena och underfundiga. Kuusisto skriver i äkta engelsk stil, där en brassgrupp tillsammans med orgeln har en framträdande roll. Tyvärr klingade kvintetten mindre bra, men verket finns förhoppningsvis på nästa års epertoar.Eric Whitacre, född 1970, är den stora stjärnan på dagens körhimmel. Hans ”Lux Aurumque” framfördes denna gång av hela kören. En ordentlig utmaning som ännu kräver finslipning, men samtidigt ett bevis på Sångargillets ambitioner.

Ostrobothnia Brass Quintet  framförde ett alldeles förträffligt arrangemang, signerat Tobias Udd, av folkvisan ”Mitt hjerte alltid vanker”. Kvintetten stod för ett nyansrikt utförande. Organisten Christian Ahlskog hade en stor uppgift under konserten.Som ackompanjatör är han pålitlig, registrerar sin orgel perfekt och är följsam. Som solist glänser han. Denna gång spelade han delar ur fransmannen Joseph Bonnets (1884–1944) ”Konsertvariationer op. 1”.

Konsertens huvudsolistvar den svenska mezzosopranen Charlotte Hellekant. I Gustafssons stilrena sättning av César Franks ”Panis Angelicus” presterade den rutinerade solisten en behaglig tolkning. Framförandet av arian ”Bereite dich Zion” ur Bachs juloratorium led av inexakthet i samspelet med ackompanjatören. Intressant var Hellekants mycket personliga tolkning av Sibelius ”Julvisa”, som hos oss blivit en utslätad psalm i vår psalmbok. Däremot blev den inledande folkliga koralen ”Bereden väg” en flopp. Inte får en folklig koral framföras på ett så konstlat och tillgjort sätt!

Jag tackar för en god konsert och avslutar med sista stycket i en recension jag skrev år 2010: ”Konserten filmades/bandades, men fortfarande saknar jag en vettig dokumentation av manskören Wasa Sångargille. Inte ens körens hemsida bjuder på något ljudspår. Borde inte en skivinspelning göras just nu, när kören är i god form. ”Eget” material i form av specialbeställda högklassiga arrangemang/ kompositioner finns i mängd.”

Per-Håkan Jansson

Konsert

Wasa Sångargilles julkonsert.
Solist: Charlotte Hellekant (Sverige).
Övriga medverkande: Christian Ahlskog,
Ostrobothnia Brass Quintet.
Dirigent: Stefan Wikman
Trefaldighetskyrkan 20.12.2013

Vasabladet 23.12.2014

Omväxlande julkonsert med Gillet

Vasabladet 23.12.2014

En hyllning till tangon
I år gav Wasa Sångargille tangon en chans – till glädje för både publik och kören.

Se hela recensionen

Konsert
Fragancia
Wasa Sångargille
Dirigent Stefan Wikman
Medverkande: Jenny Sandelin, sopran
Carola Sarén och Nils-Eric Sahlström,
konferencierer
RacklerZ
Tanguedia Quintet
Stadshuset fredagen den 2 maj kl. 20

Wasa Sångargille har tillsammans med sin mångåriga dirigent Stefan Wikman genom åren presenterat olika programteman. I år fick tangon sin chans, vilket gladde såväl kören som publiken.

”Frangancia” är kanske den vackraste av Evert Taubes visor. Åtminstone jag drömmer mig bort till Västindien och Cubas natt varje gång jag hör den. Den är mycket suggestiv. I Robert Sunds arrangemang
ökar den trolska stämningen ytterligare några grader. WSG tolkade
den ypperligt.

Men innan vi fick njuta av ”Fragancia” värmde kören upp sig och oss med några typiska manskörssånger, Selim Palmgrens ”Bottniska hav”!, Nils-Eric Fougstedts ”Det går en liten speleman” och ”Venematka” av Jean Sibelius, alla snyggt framförda med fin stämbalans, tydlig textning och fina nyanser. Wikman har koll på tempi. Här går det undan!

Ulf Långbacka har tonsatt tre erotiska sånger ur ”Herdedikter” av Lars Huldén. Texternas innehåll presenteras på ett föredömligt sätt med utnyttjande av manskörens uttrycksmöjligheter: rytmen i ”Refräng”, lugnt och övertygande i ”Kom och var du mitt täcke” och trallande folkton med stamp i ”Dina ögon är karuseller”. Jag hoppas att den här erotiska buketten stannar en tid i repertoaren. Den tål att lyssnas till fler gånger.

I en kör växer det fram olika konstellationer såsom kvartetter, dubbelkvartetter och som här, en grupp tenorer, som roar och underhåller på sitt eget vis. De kallar sig RacklerZ och ägnar sig åt finslipad samsång med koreografi. De tog vara på alla komiska detaljer som finns i ”Styrman Karlssons äventyr med porslinspjäsen” (Hasse & Tage) i arrangemang av Anders Edenroth. Kapten Karlsson blev kapten Jansson och så vidare.

För att hylla Tove Jansson sjöng WSG ”Mumintrollets visa” (arr. Jan Hellberg). Sent skall jag glömma de lena mansrösterna i vers två. Så kom då gruppen Tanguedia Quintet upp på scenen och gav den rätta argentiska stämningen. De inledde med ”Adios Nonino” av Astor Piazzolla. Det var en njutning att höra så skickliga musiker göra så rena tolkningar av Piazzollas musik. Samma gällde ”Triumfal” senare i konserten. Med Mikko Helenius på bandoneon, Matti Laukkanen, piano, Antti Heerman, violin, Jere Haakana, gitarr och Olli Rantala på kontrabas kunde resultatet bara bli perfekt! Gruppen stannade kvar under resten av konserten och gav den rätta färgen åt tangostyckena, av vilka jag speciellt fäste mig vid ”Vilsna fålar” och ”Lilla Landsväg”. Liksom de klassiska ”La Cumparsita”, ”Tango Notturno” och ”Jealousy”, handlar de om svikna löften, brustna hjärtan, längtan och saknad.

Kvällens solist, Jenny Sandelin, var med sin kvinnlighet och sin vackra uppenbarelse en verkningsfull kontrast till de frackklädda herrarna, som trånande betraktade henne när hon sjöng. Hon lade operarösten åt sidan den här gången och använde mikrofon. Av hennes två sånger tyckte jag bäst om ”Tango Notturno”, som hon sjöng på tyska. Sandelin blev liksom en del andra intervjuad under kvällen av ”Christina”, som i Carola Saréns gestalt hade kommit ”ända från Helsingfors” för att vara med om konserten. Hon lockade som vanligt fram glada skratt. ”Kotkas ros” med text av Lars Huldén, fick avsluta en mustig och märgfylld vårkonsert. På den entusiastiska publikens begäran sjöng WSG ett extranummer, ”Hulda vår” av Herman Theobald Petschke.

Wasa Sångargille har än en gång lyckats i sin strävan att lyfta sinnet från den vardagliga lunken och uppleva andra sfärer. Med en ros i handen svävade åtminstone damerna hem en bit ovanför marken.

KARIN SANDQVIST

Vasabladet 04.05.2014

En hyllning till tangon

Vasabladet 4.5.2014